Värkarna kommer och går

Värkar kommer och går. Inte regelbundet men de kommer emellanåt. Kan det vara dags i natt? Tidigare ringde jag Förlossningen (ett bra tips av AnnaSv) för att höra vad de anser om att fortsätta medicineringen med betablockad för att hålla nere pulsen. De tyckte att jag skulle fortsätta med den för att orka med. Även att den påverkar bebisen känns det som en lättnad. Nu tänkte jag gå och lägga mig för att försöka få lite sömn ifall det visar sig att vi måste åka till BB under natten. Här är det spänning på högsta nivå. Håll tummarna för oss!

Dagen innan bf

Igår kväll gav jag William febernedsättande när tempen nådde bortåt 40 grader. Efter någon timma kom han upp och ville både äta och dricka. Vid läggdags hade han ingen feber alls och fortfarande lyser febern med sin frånvaro. Törs man lita på att det är över redan? Ingen vore lyckligare än jag. Vid 03.00 vaknade jag av sammandragningar som mer kändes som värkar. Jag låg vaken i sängen ett par timmar och kunde inte somna om. Jag gick och lade mig framför TV:n och kollade på Sex and the City: The Movie. En film jag sett ett antal gånger, men den piggar upp varje gång. Jag kollade på klockan och insåg att värkarna kom var tionde minut. Jag trodde då verkligen att det var dags och för säkerhets skull tog jag en dusch. Jag mådde grymt illa och jag vet inte om det var av trötthet eller vad det var. jag mår fortfarande illa, precis som det första illamåendet av graviditeten. Vid sjutiden somnade jag och sov en timma. När jag vaknade insåg att värkarna stannat upp. Vadan detta?! tänkte jag. Antingen får det väl börja eller också inte. Man blir ju tokig över att inte veta. Mannen åkte till jobbet med mobilen i fickan. Jag trodde nog att det skulle komma igång igen under dagen men icke. En och annan förvärk har jag. Inga regelbundna dock. Bebisen sparkar och buffar runt och det känns tryggt. Just nu är det deppig, deppigare, DEPPIGAST.

2 dagar kvar och så händer detta

Två dagar återstår av graviditeten. Ja, det kan ju bli fler också. Då ringer de från dagis och säger att William fått hög feber. Typiskt! Tur att svärfar är här och kunde hämta hem honom från dagis. Lilla gubben sitter nu i soffan med svärfar, har blossande röda kinder och tittar på Postman Pat. Jag har slutat med hjärtmedicinen som läkarna rådde till och såklart att pulsen har höjts ytterligare. Hur ska jag orka med en förlossning?! Deppig, deppigare, deppigast. Har bebisen tänkt att stanna i magen? Just nu känns det så. Samtidigt vill en del av mig springa och gömma sig för att slippa förlossningen. Natten som var sov jag högst ett par timmar. Efter ett toalettbesök och en mardröm på förnatten kunde jag inte somna om. Jag lade mig i soffan och tittade på en film. Halv fem på morgonen lade jag mig i sängen igen med värsta hjärtklappningen. Just nu orkar jag bara inte. Blääää! Jag sov några timmar på förmiddagen i alla fall. Det enda jag gjort idag är att ta tag i det stora lasset med tvätt. Det vore rätt skönt att ha det tvättat innan vi åker till BB. Nej, det är bara att fortsätta vänta. Snart ska väl ändå bebisen behaga titta ut.

4 dagar kvar

Natten som var hade jag en hel del förvärkar och kunde inte sova. Jag var beredd på att det var dags, men framåt morgonkvisten avtog det. På morgonen vinkade jag av mannen och William. Sedan åt jag frukost framför TV:n och blev fast framför en film. Hjärtat bultade på och jag tänkte lägga mig att vila ett tag. Ett tag blev 3 timmar (!) och jag vaknade vid halv två. Jag tror att kroppen behövde vilan. Det känns tryggt att ha svärfar på plats. Någon att äta ihop med, prata med och någon som hjälper mig med William innan mannen kommer hem. Den här veckan har jag så långt hållit mig inne. Höstsolen lockade idag, men jag orkade bara ta mig till brevlådan och tillbaks. Just nu tittar svärfar och William på Postman Pat. William är så trött efter dagis och orkar inte annat än att varva ner. Ikväll ska jag packa färdigt BB-väskan och ta en dusch innan läggdags. Det kan ju faktiskt vara så att vi får åka in inatt. Snart så .

Magbild 5 dagar innan bf

Influensavaccinet: Har världen gått och blivit helt galen? Nu kan jag inte vara tyst längre!

SÅ många människor frågar och diskuterar huruvida de ska ta influensavaccinet eller inte. Varför tvekar de? Är det något som inte känns bra? Annars hade de väl bara tagit vaccinet? Personligen skulle jag behöva en pistol tryckt mot tinningen för att de skulle få ge mig sprutan. Varför då? Jo, för att det finns en hel del allvarliga biverkningar som uppkommit av vaccinet. Det låter väl säkert?! Jag har nu hört om allt från brinnande känslor i benen (liknande de symptom som biologiska kemikalier ställde till med efter Gulfkriget), en ung tjej som fick en nervskada och har svårt att gå till depressioner och annat elände.

70-talets vaccinationer mot influensan har gett oönskade biverkningar som förlamningar. Det pågår nu en massvaccination av svenska folket och jag bara ryser. Hur ska det se ut om 5-10 år? Vilka biverkningar har vi fått se då? Förlamningar och missbildade foster? Vill vi utsätta oss själva för detta eller våra barn? Nej, solidarietet var tydligen ordet. Om man inte har några åkommor som kan göra den nya influensan allvarlig ska man i alla fall vaccineras för sina medmänniskors skull. Bullshit! säger jag.

I USA har man på vissa håll skapat lagar om att alla måste vaccineras. Jag trodde inte mina öron! Hur kan man tvinga i någon vaccin?! Man ska tydligen få ett armband som säger att man är vaccinerad. De som vägrar att ta vaccinet funderar man på att låta bo på en speciell “camp”. Har världen gått och blivit helt galen? Det folk inte heller förstår är att det ligger mycket pengar i det hela. Klart att läkemedelsindustrin tjänar en grov hacka. Nej, tänk efter noga innan ni bestämmer er för att ta vaccinet. Vi över 30 behöver inte oroa oss (många av oss är redan immuna) om vi nu inte har ett starkt nedsatt immunförsvar p.g.a cancer eller andra svåra sjukdomar. Det är ju de människorna som blivit hårdast drabbade.

Jag vill avsluta med att säga: Sluta med skrämseltaktiken och utred vaccinets biverkningar innan ni utsätter oss för denna massvaccinering!

5 dagar kvar

Inga känningar än så länge. Idag har jag haft lite SPA-stämning hemma. Duschat länge, rakat benen, smörjt in kroppen med sköna oljor och lagt ansiktsmask. För en timma sedan kom svärfar med flyget från England. Vad skönt att han är på plats nu. Ja, nu kan väl bebisen komma när som helst. Jag småkikade lite på Förlossningskliniken på TV förut. Det är inte kul att se alla blivande mammor ligga och skrika, men när man ser alla små nyfödda så är det värt all smärta. Nu ska jag ta och dammsuga lite och sen lägga mig på soffan ett tag innan svärfar går och hämtar William.

8 dagar kvar

Det närmar sig bf snabbt nu. Det känns konstigt att gå och vänta. Det kan ju faktiskt inträffa när som helst. Undrar om det ska börja med värkar eller vattenavgång. Jag tycker inte om att mitt hjärta skenar så fort. Pulsen ligger runt hundra och jag orkar inte så mycket. Natten som var kissade jag tre (!) gånger. Inte underligt att man är trött på morgonen. Hur orkar andra kvinnor jobba ända fram till födeseln? Det är helt obegripligt för mig. Igår tog jag och dammade övervåningen och lagade mat. Det var det enda jag orkade. Nu tänkte jag fixa lite saker vid datorn medans jag väntar på diskmaskinsreparatören. Eller rättare sagt så ska vi få en ny diskmaskin. Den två år gamla diskmaskinen läcker ånga och träet på köksluckorna runt om spricker. Jag har faktiskt aldrig hört talas om det. De flesta brukar väl lämna luckan öppen för att disken ska torka snabbare. Vi får hålla luckan stängd tills det är torrt, men det hjälper ju ändå inte när det läcker ut ånga. En hel massa pengar har köket kostat oss och det känns inte kul att ha fått det här problemet på halsen. Jag hoppas att problemet ska lösas med den nya maskinen.

Att boa

Idag har jag torkat av spjälsängen, satt i ett nytvättat spjälskydd och lagt i nystrukna lakan. Det känns så overkligt. Jag har fixat lite hemma idag och nu sitter jag här med värsta hjärtklappningen. Jag måste vila, vila, vila! Jag som vill pyssla och boa. Kroppen säger ifrån och jag kan inte annat än lyssna när det känns så här. Barnmorskan trodde inte det skulle bli någon bebis denna veckan. Jag hoppas att det dröjer till nästa vecka då svärfar kommer hit. Det vore det bästa för Williams skull. Som svärmor sa: -Cross your legs a bit longer. Lättare sagt än gjort .

Ny frisyr

I lördags var William hos hårfrisörskan. Jag hade inte tänkt att klippa honom så kort, men det växer ju ut igen. Han blev en helt annan kille. Han ser äldre ut och är lika söt i sin korta frisyr tycker jag. Partisk som man är . William fick sitta i en röd bil och rattade sig igenom klippningen. Mamma fick stå vid sidan om och serva med russin. Han vägrade ha capen på sig och det fastnade hår överallt. William som är rätt petig försökte hela tiden borsta bort håret, även att både jag och tjejen som klippte honom försökte förklara att vi skulle ta bort det efteråt. Han var jätteduktig och det märktes att tjejen var imponerad över hans tålamod. Visst är han väl gullig i sin nya frisyr?