En dag med William och Edward

Fredagar är Williams lediga dag från dagis. Jag ser fram emot fredagarna, men vet vad det innebär. Att bli helt utsjasad. Totalt slut. Här kommer en dokumentering ur våran fredag så här långt.

Kl. 07.15 vaknade jag efter att ha slumrat till en stund. Edward hade hållit mig vaken igen till och från under natten. Kl. 05.30 började jag amma honom och gjorde det under en timmas tid. Jag bar in Edward till maken som sedan en tid tillbaka sover i gästrummet under veckorna. Lyckans ost . Jag hörde att William började röra på sig i sin säng. Jag masade mig ner till köket och gjorde en flaska välling till William och en flaska tillägg till Edward. När jag kom upp tvättade jag och bytte blöja på William. Vi satte oss i soffan och jag matade Edward medans William tittade på Fåret Shaun, Shuggington och Rorri Racerbil. William var så söt. Jag råkade nysa och det skrämde Edward som började gråta. William säger “-Edward, det är inget farligt”.

Jag fotade lite och William fick helt plötsligt ett utbrott. Han ville se “pigg”. Vilken “pigg” undrade jag. Det slutade med att han fick ta en time out, vilket innebär att han får sitta på trappan tills att han lugnat ner sig.

Kl. 08.15 klädde jag på Edward. Han låg på skötbordet och sparkade och fäktade med armarna samtidigt som han log med hela ansiktet. Han är för mysig!

Kl. 08.30 förstod jag vad “pigg” betydde! Dumma mamma som inte fattade! Musse Pigg såklart! William ville se Musse Piggs Klubbhus. Jag försökte klä på William som gjorde allt han kunde för att göra det svårt för mig. Det blev en fight, men till sist hade jag fått av pyjamasen och på kläderna. Mutan blev att han fick ta på sig fleecemorgonrocken (måste göra likadant som mamma såklart) och stoppa några bilar i fickorna innan vi gick ner för att äta frukost.

Kl. 09.10 åt vi frukost. William åt yoghurt med russin och en macka. Edward sov 20 minuter under frukosten.

Kl. 10.10 var jag påklädd och klar. Jag bytte kläder på Edward som hade kräkts ner sig och passade på att byta blöja. Edward började skrika och jag förstod att han var hungrig. William lekte “häst” och hade fått på sig trollutstyrseln. Ehh…mamma trodde du var ett troll? Nej, häst! Okej!

Kl. 10.20 matade jag Edward och gav honom sina vitaminer samtidigt som William åt en banan. Det var bäst att ladda lite innan vi gick ut. Jag hade tänkt att vi skulle gå ut och åka lite pulka. Att få en stund tillsammans på egen hand William och jag.

Kl. 10.40 borstade jag tänderna på William och bytte hans blöja. Äntligen var vi klara för påklädning! Edward hade börjat skrika igen. Jag skyndade mig att klä på honom ytterkläderna, lägga honom i vagnen och köra ut vagnen utanför ytterdörren. Edward somnade på stört. William tog villigt på sig ytterkläderna och jag märkte att han såg fram emot att gå ut.

Kl. 11.00 var vi äntligen på väg mot pulkabacken. På vägen dit mötte vi en granne som jag diskuterade våra tomträtter med. Det slutade med att William tog tag i hennes hand och drog iväg mot pulkabacken. Grannen som är pensionär sa att hon hade all tid i världen och vi gjorde sällskap till backen. William började springa runt i snön och grannen var visst sällskapssjuk. Hon stannade en liten stund för att prata om sina barnbarn. Sedan fick vi äntligen vara ensamna William och jag. Vi åkte pulka, rullade ner för backen och jag jagade William och kastade mig efter honom. William skrattade och vi njöt båda av tiden i backen. Edward sov lugnt i sin vagn.

Kl. 12.15 gick vi mot affären. Jag drog vagnen och pulkan med William i. I affären drog William en liten vagn och lade varorna där i. Han var jätteduktig. Plötsligt försvann han och jag såg mig oroligt omkring. Jag hittade honom liggandes på golvet bredvid en fläkt tillhörande en frysbox. Det lät ju så spännande! Vi betalade och postade sedan lite brev innan vi började hemfärden.

Kl. 13.00 lämnade vi affären och jag tittade på klockan. Gott om tid att gå hem och steka pannkakor, konstaterade jag nöjt. Jag hade lovat William pannkakor till lunch. Lite sen lunch skulle det bli, men vad gjorde väl det. Vi hade hittills haft en toppendag och jag var både nöjd och glad när vi lämnade affären. Vad hände då? Jo, William fick värsta utbrottet på vägen hem. Han slängde sig i snön och vägrade resa på sig. Jag bönade och bad, mutade med att vi skulle hem och göra pannkakor, ville han ha russin eller mandariner när vi kom hem? Inget dög och jag försökte sätta honom i pulkan. William blev ännu mer arg och skrek i högan sky. Han rullade ur pulkan och jag försökte sätta tillbaks honom. Det gick inte. Jag försökte dra vagnen ett stycke och sedan släpa honom en bit. Han vägrade stå på sina fötter och gjorde sig tung som en säck potatis. Jag försökte återigen med pulkan, men han trilskades bara genom att rulla ur den. Till sist blev jag arg och det blev en brottningsmatch på marken. Inget jag föreslog tog han till sig. Han hade bestämt sig för att sätta sig helt på tvären. Till sist föreslog jag något som jag absolut inte skulle föreslå. Att få napparna bara han satt kvar i pulkan. Något han ändå inte skulle få och jag kände mig rutten som ljög för honom. Helt plötsligt låg han kvar i pulkan och vi kom hem. Måste jag nämna att jag var helt genomsvett och slutkörd?

Kl. 13.30 var vi hemma. Normalt tar det 5 minuter att gå från affären. 10 minuter med William. Idag tog det en halvtimma. William fick lite yoghurt och russin. Han var hungrig och jag förstod att han inte kunde vänta tills att pannkakorna var klara. Jag påbörjade en flaska tillägg till Edward. Under tiden vispade jag och William ihop pannkakssmeten. Äntligen var han på ett bra humör och fighten var som bortblåst. Han ville genast börja steka pannkakorna, men jag var tvungen att mata Edward först.

Kl. 14.15 började vi steka pannkakorna och William gillade att få vara med. Han tryckte på knappar och hjälpte till med det han kunde. Vispa grädde var spännande!

Kl. 14.35 började William att äta. Han åt med god aptit nystekta pannkakor med upptinade blåbär och hallon. Grädden var inte så intressant. Han var blå runt hela munnen och fingrarna var kladdiga.

Kl. 14.50 började Edward skrika högljutt. Jag lyfte upp honom och hade honom i knät samtidigt som jag försökte äta. Han blev mer och mer ledsen och vid en luktkontroll kände jag att han bajsat. Jag gick ifrån matbordet och bytte på en stackars nerbajsad, nerkissad och kräksdoftande bebis. William sprang efter med blåkladdiga fingrar och jag var tvungen att tvätta hans händer medans Edward låg och skrek på skötbordet. Edward fortsatte att skrika. Jag satte mig snabbt vid matbordet och stressåt min sista pannkaka. Efter det tog jag med killarna till övervåningen och lade Edward på skötbordet i Williams rum. Normalt brukar det lugna honom att ligga där och kika på mobilen med flygplanen. Inte den här gången. Jag bytte blöja på William och lade honom i sängen. William var nöjd med det bara han fick ta med sig ett par bilar och valde ut två stycken.

Kl. 15.20 låg William och lekte i sängen. Jag satte mig i soffan med Edward som somnade inom ett par minuter. Jag lade ner honom i mjukliften. Äntligen fick jag tid att gå på toa!

Kl. 15.30 gick jag ner och städade upp och tog hand om disken. Jag smög upp och fotade William som somnat bredvid sina bilar.

Kl. 16.00 satte jag mig vid datorn för att skriva det här inlägget och nu kl. 17.15 är jag klar! Snart är det dags för killarna att vakna. Det blev ingen egentid idag heller . Bloggar gör jag ju för William och Edwards skull. För att de ska kunna läsa om hur det var när de var små. Mina små killar som jag älskar över allt annat.

The terrible two´s

Idag upplevde jag ett av de värsta trotstillfällena någonsin. Vid dagishämtningen skrek William i högan sky, tårarna sprutade och han var som en säck potatis på golvet. Det här händer oftast vid påklädningsdags. Idag var det nog bara lite värre än förut. Jag tror det tog en kvart att jaga honom och få på overall, stövlar och mössa. Andra föräldrar skakade på huvudet och log lite snett. Idag hjälpte det inte att locka med pulkan eller bananen jag tagit med. Mutor brukar funka bättre annars. Efter att fått på en vilt skrikande och sparkande unge fick jag mer eller mindre släpa ut honom. Utanför tog en av fröknarna och försökte hålla honom medan jag skulle få med mig vagnen med Edward. Till sist kom vi iväg. Det blev några utbrott på vägen hem, men det gick hyffsat bra. Däremot ville William inte gå in och det blev en dust igen. I hallen blev det ett tumult med att få av kläderna. Han fick värsta utbrottet och skrek så att jag nu sitter här med ringningar i öronen. Jag fick bära upp honom till sin säng och nu sitter jag här med en värkande rygg, jobbig huvudvärk och troligtvis en början till tinnitus. Hur länge ska det här behöva pågå? Ibland orkar jag bara inte.

Trött på extrakilon

Jag vet. Edward är bara 2,5 månad, men ändå. Jag gick upp totalt 25 kilo under denna graviditeten. Efter första förlossningen rasade kilona och jag gick till och med ner 3 kilo mer än vad jag vägde innan jag blev gravid. Jag har alltid varit smal som en speta och de 52 kilo jag vägde innan jag blev gravid med Edward är inget jag strävar efter. Just nu väger jag 68 kilo och kanske att 60 kilo skulle passa min längd på 1,70. Jag känner mig så oattraktiv just nu. Jag mår verkligen dåligt av det. Magen hänger som en säck. Den verkligen pöser över byxorna. Alla mina XS-kläder ligger långt in i garderoben. Just nu är det M-L som gäller. Jag går fortfarande omkring i en del mammakläder. Jättekul! Nej, nu måste det ske en förändring. Jag har fått nog! Det får vara slut på allt småätande och idag börjar för mig en sundare livsstil. Nyttig mat, mindre choklad (70-86% mörk choklad kan vara okej på helgerna), promenader och träning med hantlar och situps. Jag är så trött på min spegelbild att jag kräks. Jag vill ha tillbaks min gamla kropp! Nu!

Bebis på akuten

I fredags fick William hög feber. Inte nog med förkylning och magsjuka. En liten febertopp på det också. Senare under dagen upptäckte jag att Edward också hade feber (38,6). Jag ringde Sjukvårdsupplysningen för att se hur man hanterar en liten bebis med feber. De tyckte att vi skulle åka till sjukhuset med honom och vi fick en tid. På sjukhuset satt vi sedan hela familjen. En febrig bebis, en sjuk 2,5-åring och två trötta föräldrar. Som tur var visade inte blodprovet på någon infektion och vi slapp medicin. Under lördagen gick febern ner och vi pustade ut.

I söndags kom febern på Edward tillbaka och han kräktes i flera omgångar. Det blev ett nytt telefonsamtal till Sjukvårdsupplysningen, som tyckte att vi kunde avvakta lite. Det blev en orolig söndagkväll med en Edward som var ledsen och hade svårt för att få i sig mat. Senare på kvällen började han äta småportioner och under natten väckte jag honom för att äta. Morgonen därpå mådde han mycket bättre. Däremot fick han problem med magen under gårdagen och skrek länge och var ledsen. Jag tog till det gamla termometertricket och då lossnade det i magen på honom. Efter det blev han som förbytt. Han låg och sparkade, gurglade och log.

Idag verkar han, förutom sin nästäppa, vara sitt gamla jag igen och jag tänkte försöka våga mig på en barnvagnspromenad. Det har ju blivit lite si och så med promenader under den kalla perioden som varit. Till och från dagis har vi gått, men inte längre än så. Jag behöver verkligen röra på mig. De sjutton extrakilona hänger envist kvar.

Nytt BVC-besök och sjukstuga

För en vecka sedan blev William förkyld och självklart smittade det av sig på lilla Edward. Edwards andra förkylning på två månader (lika gammal som han är). I förrgår ringde dagis och sa att William drabbats av magsjuka som går på dagis. Inga kräkningar men däremot diarré. Det var bara att hämta hem honom. Först uppvisade han inga symptom, men igår kom diarrén tillbaka. Vi trotsade reglerna och åkte till BVC ändå. Vi hade en 2-månaderskontroll inbokad för Edward och jag ville kolla Edwards vikt.

4.670 g och 58 cm lång var han nu vid 2 månader och 1 veckas ålder (jämför storebror Williams 4.175 g vid 3 (!) månaders ålder). Så våran lilla Edward har vuxit om brorsan med stormsteg.

Idag har William fått feber. Just nu 39,2 och jag undrar hur mycket sjuk han ska hinna vara inom loppet av en vecka. Jag har skickat mannen att inhandla majsvälling, sockerfri festis och blåbärssoppa. Det gäller att försöka få i honom vätska nu efter diarrén som utökats med feber. Edwards förkylning är lite värre, men det enda jag kan göra är att ge honom koksalt för att lindra nästäppan.

Det blir återigen en helg inom hemmets fyra väggar. Trist!

Konst från trädgården

Varje år i november kommer trädgårdsmästare Arne och beskär våra träd. Vi har ett plommonträd på framsidan, två äppelträd och ett större träd med oranga bär på baksidan (inte Rönn). Träden med oranga bär har alltid skräpat ner och jag har varit irriterad på det. Skatorna har försökt bygga bo i det, men det rev vi ner. Senaste gången Arne var här och klippte träden såg det som vanligt ut som att en storm dragit förbi. Överallt låg det avklippta grenar. Både på marken och hängandes från träden. Jag suckade återigen, men började samla ihop alla grenar. Faktum var att det kändes skönt med lite utomhusarbete. Några grenar med oranga bär låg överst i högen. De såg vackra ut och jag tänkte att de kanske skulle passa mot en vit vägg. I hallen har det alltid sett så tomt ut och där ovanför byrån fick de en hedersvärd plats. Visst blev det fint! Vilken tur att grenarna blev kvar.

Kärlek på Kardiologen

Imorse vaknade hela familjen en timma för sent. Jag hade ett återbesök på Kardiologen på förmiddagen. Mannen skulle jobba hemifrån på morgonen och sedan ta hand om killarna under mitt läkarbesök. Jag skyndade mig att byta blöja, klä på och fixa flaskor till både William och Edward. När jag matat Edward halva flaskan insåg jag att jag då hade 15 minuter tills att jag måste åka. Jag satt i morgonrocken och fick panik. Jag hojtade ner till mannen att jag var tvungen att göra mig iordning för att inte komma försent. Mannen blev tvärsur och sa – Det här gör vi inte om någon mer gång! Jag blev i min tur sårad eftersom jag tycker att jag ställer upp så mycket på honom. Sällan är jag borta från hemmet. Idag skulle jag på ett viktigt läkarbesök. Jag skrek argt tillbaka och skyndade mig ut genom ytterdörren. Ute var det 10 minusgrader. Jag förberedde mig på att börja borsta snö och skrapa rutor. Som tur var behövdes ingetdera.

Jag kom fram i tid och slog mig ner i väntrummet 10 minuter innan utsatt tid. I väntrummet satt mest gamla gubbar och en och annan fru. En äldre man sa till en annan “-Jag drabbades av hjärtinfarkt och de gick in genom ljumsken och upp hit och vidgade. Sedan har jag inte känt av kärlkrampen heller”. En annan gammal farbror sa till den första “-Min Maja har arytmi. Kan du förresten förklara skillnaden mellan arytmi och hjärtflimmer?”. Det var mycket sjukdomssnack som jag försökte stänga ute. Däremot fastnade jag för “min Maja”. De gamla gubbarna verkade så kärvänliga mot sina fruar. Jag tänkte på bråket min man och jag hade innan jag åkte. Jag kunde inte låta bli att undra om vi också kommer att bli sådär kärvänliga mot varandra på äldre dagar. När småbarnsåren är över och vi verkligen börjar uppskatta varandra för de vi är. Eller handlar det om den äldre generationen? Som de äldre herrarna i Kardiologens väntrum? Är det något fel med våran generation? Vi bråkar och tjafsar om småsaker. Vi verkar inte respektera varandra och ställa upp för varandra ordentligt. Vi verkar vara egoistiska och försöka få allt till egen fördel. Jag älskar min man över allt annat och jag hoppas att kärleken kommer när de sömnlösa nätterna avtar. Man får inte ge upp här i livet, sa min pappas gamla moster idag 92 år gammal. Det är sant!

Dagens EKG visade på en jämn hjärtrytm och min medelpuls låg på 70 (istället för på 96 under graviditeten). Jag äter halv dos av betablockeraren och tillsammans med läkaren beslutade vi om att jag ska försöka sluta med medicinen till sommaren. Jag vågar knappt säga det, men mina hjärtrusningar och extraslag har minskat rejält sedan förlossningen. Jag tar inte pulsen på mig själv varje dag som förut. Jag pratar inte om hur jobbigt det är med mina hjärtbesvär. Viktigast av allt är att min dödsångest varit som bortblåst ett tag. Kanske är det för att jag tagit beslut som att skippa julklapparna. Jag har mestadels varit hemma sedan Edward föddes. Ett lugn har lagt sig i hjärtat på mig. Kanske, kanske att livet blir lättare att leva nu. Jag känner mig starkare än på länge. Jag har ju för sjutton satt två barn till världen och siktar på att bli en av världens bästa mammor. Inte så illa eller hur!

Edward snart 1 månad

Han är så söt våran lilla Edward. Med sitt röda lite yviga hår, sina mörkblå ögon och sitt underbara leende som han fyrar av lite då och då. Han verkar ha hamnat i ett skrikstadie nu och jag vet inte om det är magen som krånglar. Det bubblar ofta i magen på honom och han sparkar vilt samtidigt som han skriker för full hals. Jag vaggar och vyssjar. Jag ger mera mat och bär och vyssjar återigen. Anfallen kan komma både kvällar och förmiddagar. Idag kände jag mig helt rådvill. Han fick ligga korta stunder och skrika för sig själv. Jag orkade bara inte och kände mig som en urusel mamma. Jag började pumpa i honom mat och till sist lugnade han ner sig. Lagom tills att det var dags att hämta William på dagis. Hur ska jag veta om han kräver mera mat eller om han har magont? Jag hoppas att det ska ge med sig snart.

Edward växer sig starkare för var dag. Det märks genom att han orkar hålla huvudet uppe längre och längre stunder. Han är också vaken längre perioder och han vill gärna kommunicera med oss. Jag är upp över öronen förälskad i våran lilla kille. Ibland när jag sitter och håller honom, börjar prata sådär larvigt som man bara kan med bebisar, fyrar han av ett sådant där underbart leende och jag bara smälter. Han är så fantastisk!

Nu har jag suttit vid datorn en timma medans båda killarna sover. Något jag inte är speciellt bortskämd med. Jag har hunnit ringa några viktiga samtal, fyllt i papper till Försäkringskassan och försäkringsbolaget, betalat några räkningar och som bonus hunnit läsa lite bloggar. Snart är det dags att väcka dem båda för att se till att de får i sig lite mat.

Lusbehandling nr 2

Idag har vi lusbehandlats andra gången. William skrek och grät hysteriskt. Vi försökte locka med allt. Han slingrade sig som en orm och fick panik. Till sist fick vi honom att sitta de femton minuterna i knät på mannen medans han åt ett par mandariner. Sedan var det mannens tur och sedan min. Vi kammade oss över handfatet alla tre och först hittade jag inget. Sedan hittade jag något precis innan jag gav upp med min kamning som var misstänkt likt en lus. Jag är inte 100% säker och jag hoppas verkligen att det inte var en ny lus. Vi får kamma imorgon bitti igen. Om vi hittar så en endaste lus får vi nog avboka nyårsfirandet. Alla lakan är återigen tvättade, kammarna är tvättade och mössorna ska också tvättas. Precis som om man inte hade något annat för sig.

Utvalda föräldrar

Min morbror, som tror på andliga väsen och lätt får kontakt med dem, sade sist vi träffades “-Vet du inte att barn väljer sina föräldrar från den andra sidan? De väljer föräldrar som de känner förtroende för”. Jag tyckte att det lät så vackert och kunde inte låta bli att undra om min man och jag har blivit utvalda. Jag har själv alltid känt att jag tror på det andliga. Kanske för att jag är uppvuxen med att min mormor, morbror och mamma pratade om att de haft kontakt med den andra sidan. Till och med min äldsta syster som aldrig trott på det andliga fick ändra uppfattning. Det gjorde hon när hon fick se mannen som bott i deras hus och som hade dött där. Hon har också sett våran mamma efter hennes bortgång. Något jag aldrig gjort. Förklaringen är, säger min morbror, att jag är alldeles för rädd och därför visar hon sig inte. Tänk om William och Edward har valt oss. Vilken glädje och tacksamhet man kan känna om man tänker på det. Något jag inte heller kan släppa är att min bortgångna mamma alltid sa att jag (med två systrar som har två döttrar var) skulle få stå för pojkarna. Hon hade rätt, så blev det också. Nu finns de här hos oss och jag kan inte låta bli att undra om hon redan visste. Jag önskar så att hon hade fått träffa dem i verkliga livet.

Jag sökte precis på nätet om “barn som väljer sina föräldrar” och fick fram en blogg om “Kristallbarn”:

http://lindaspiritualism.bloggplatsen.se/2009/06/05/1735706-kristallbarn-magiska-andliga-barn/

Jag tycker att mycket stämmer in på William. Edward är lite för liten för att bedöma. Jag har aldrig hört talas om Kristallbarn, men tyckte att det lät intressant. Ibland ser han saker hemma som inte jag ser. Jag blir skitskraj ibland när han säger att han ser något komma som jag inte kan se. Han pratar om stora flugor. Kan det vara andliga väsen?

Min morbror sade också att det här med låtsaskompisar inte alls handlar om låtsaskompisar. Här handlar det om andliga väsen som finns vid våra barns sidor. De kanske har några skyddsänglar med sig och tror att de finns på riktigt. Jag hoppas att mina barn har följeslagare som skyddar dem från allt ont.

Det här har i alla fall påverkat mig och fått mig att se på våra barn med lite andra ögon. Om de har valt ut oss ska vi banne mig se till att vara de bästa föräldrar vi bara kan. Alla vakennätter och trotssituationer blir lite av petitesser. Om jag är utvald känner jag mig hedrad och måste göra det bästa av situationen. Nog för att jag kommer att fortsätta säga ifrån när äldsta sonen trotsar, men jag kommer kanske med insikten vara ännu mer tacksam över gåvorna vi fått.