William 2,5 år

Nu har våran lilla älskling (som nu har hunnit bli en stor kille) fyllt 2,5 år. Vad tiden går! Det är när man tittar på lillebror Edward som man minns hur det var när William var bebis. Idag är han en kille på 14,3 kilo och han är 94,5 cm lång. På gårdagens BVC-besök gjorde vi en 2,5-årskontroll. Han fick bl.a. säga namnen på saker som BVC-sköterskan plockade upp ur en påse.

Så här lät det:
BVC-sköterskan: Vad är det här William? (en svart/vit ko)
William: Får
BVC-sköterskan: Nej, det är en ko. Vad säger kossan?
William: Bääääää
BVC-sköterskan: Nej muuuuu. Vad är det här då William? (en svart/vit hund)
William: Får
BVC-sköterskan: Nej, det är en hund. Vad säger hunden?
William: Bääääää
BVC-sköterskan: Nej voff voff. Vi tar om det igen. Vad är det här William?
William: Får
BVC-sköterskan: Nej, det är ju en ko. Vad säger kossan?
William: Muuuuuuuu
BVC-sköterskan: Bra William! Vad är det här då?
William: Hund
BVC-sköterskan: Det stämmer! Vad säger hunden?
William: Voff voff
BVC-sköterskan: Jättebra! Det duger alldeles utmärkt.

Jag slår vad om att William drev med BVC-tanten. Han vet mycket väl hur en ko och en hund ser ut. Han kanske tänkte i smyg att den dumma BVC-tanten (som inte lät honom få behålla bilarna hon visade) inte skulle få det så enkelt . Heja William säger jag bara! Jag gillar inte heller BVC .

William ÄR faktiskt väldigt språkbegåvad. Han har ett ordförråd på minst 50 ord. Han sätter ihop meningar med upp till 5 ord. Minst 2 ord vill de att barnen ska kunna sätta ihop vid hans ålder. Han är väldigt bra på att säga “neej” och det låter ofta “neej ligga sängen”, “neej äta mat”, “neej byxor” och “neej mamma”. Det verkar vara hans favoritord. Han säger till när han vill ha sin välling, när han vill sova, om det gör ont någonstans, om han är törstig eller hungrig, om han vill visa något eller om det är något han saknar. Just nu är han inne i en sångfas och sjunger på “Bä, bä vita lamm”, “Blinka lilla stjärna”, “Lilla snigel” osv. Han låter så gullig när han sjunger. Jag måste komma ihåg att spela in honom.

William leker väldigt bra på dagis. Han vågar ta för sig och han är mån om sina dagiskompisar. Ofta kommer han hem täckt av sand och jord. Ett tecken på att han har haft kul brukar jag tänka. Hans favoritleksaker är den batteridrivna trehjuliga motorcykeln som går runt runt här hemma, leksaksbilar, traktorer, flygplan, lastbilar, elefanter och bollar. Min syster hade med ett målarblock och vattenfärger i helgen som var och vi ska nog försöka bli bättre på lite stillsamma lekar.

Önskemål från oss är han ska bli mindre nappberoende. Helst ska han bara ha nappen när han sover. Om han fick välja skulle han ha napparna (eller mapparna som han säger) hela tiden. Potträning står också på önskelistan, men det är inget vi kommer att tvinga fram. Att gå och lägga sig i tid på kvällarna vore också bra. Idag kan det ta ett par timmar att somna. Han har också värsta utbrotten just nu. Helst mot mamma. Beteendet förstärktes när lillebror föddes. Det är tufft att dela med sig av den uppmärksamhet man varit van att få.

William har många mysiga sidor som när han vill kramas och pussas, ligga tätt ihop i sängen, hjälpa till att städa och hämta saker man ber om och hitta på små bus med glimten i ögat. Han har en underbar personlighet och som mamma får man säga att sötare unge får man leta efter . Vi älskar vår lilla (stora) kille över allt annat! Grattis på 2,5-årsdagen från mamma!

1-årig bröllopsdag

Vikt: 69 kg (vägde 52 innan jag blev gravid. Är detta mitt nya jag?). Magens utseende: som en bulldeg på jäsning. Godsaker: hemmagjorda pepparkakor från min syster och hennes familj. Sett på TV: noll. Läst: ett kapitel ur Camilla Läckbergs Tyskungen som jag läser i brist på annat (men nu har jag fått två nya böcker som jag ska tipsa om). Övrigt: tampats med Williams utbrott, varit på BVC med båda killarna, tvättat två maskiner, kört en diskmaskin, ammat och flaskmatat.

Igår firade mannen och jag 1-årig bröllopsdag. Vad tiden har gått snabbt! Min ena syster ringde en dag och erbjöd sig vara barnvakt för William. Hon tyckte att vi skulle få det lite lugnare på bröllopsdagen. I lördags eftermiddag blev William hämtad och först idag på förmiddagen kom han hem igen. Vi saknade William. Samtidigt kände jag att jag verkligen behövde lite lugn och ro. Eftersom vi har en liten bebis kunde vi inte ge oss iväg ut. Det var heller inget som vi kände att vi behövde. Att få sova ut och få lite lugn hemma stod överst på listan. På morgonen sa mannen att jag skulle titta på köksbordet. Där stod ett jättefint kort. Jag läste och blev alldeles rörd till tårar. Vad skönt att få höra hur mycket man betyder och hur mycket man är älskad nu när vi har det som tuffast. Det är svårt att hinna med kärlekslivet med två små barn. Det är något som vi får jobba på när vi fått lite bättre rutiner här hemma. Vi åt en lång god frukost som mannen hade ordnat. Trots att jag satt i min favorit, den rosa fleecemorgonrocken, som luktade bebiskräks njöt jag. Det gjorde liksom inget. På eftermiddagen besökte vi ett annat par som som nyligen fått en liten dotter. Vi hade det jättemysigt i soffan med bebisarna. Drack té och glögg, åt muffins och pepparkakor och njöt av att sitta inne med en massa tända ljus. På hemvägen köpte vi med god thaimat. Vi tände ljus och plötsligt kände jag igen musiken som mannen satt på. Det var våran bröllops-CD som spelades under bröllopsmiddagen. En CD full med romantiska låtar som mannen och jag älskar. Tänk att min man tänkte på det den här dagen. Han är allt fortfarande en romantiker och jag älskar honom över allt annat.

Livet som tvåbarnsmamma

Vikt: 69 kg (vägde 52 innan jag blev gravid och gick upp till 77 kg). Magens utseende: som en bulldeg på jäsning. Choklad: en Marabou Dark 70% (är fortfarande besatt av choklad och andra sötsaker). Sett på TV: Rachel Ray (fruktansvärt tråkigt) och Cheaters (varför titta på något sådant?). Läst: IKEA Family Magazine (kul att få lite inredningstips som jag iofs aldrig kommer att genomföra). Övrigt: tvättat en maskin tvätt (hur mycket tvätt kan man ha?), kört en diskmaskin (hur mycket disk kan det bli?), hämtat på dagis (gick bra), ammat och flaskmatat (amningen gick bättre än igår natt).

Igår eftermiddag, efter att jag hämtat William på dagis, tog båda killarna sig en lur. När jag väckte William för att han skulle få i sig lite mat blev han tvärarg. Han blir alltid arg och ledsen när vi tar ifrån honom napparna och får värsta utbrotten. Han låg på golvet och sparkade och slog. Han slog mig och till och med kastade en fotboll på mig. Det var bara rena turen att Edward, som jag hade på armen, inte blev träffad. Jag körde återigen “nanny-metoden” och satte honom på trappan för en time-out. Det brukar hjälpa, men inte den här gången. Han var argare än någonsin och skrek helt hysteriskt. Mitt i alltihopa kom min syster förbi för att lämna en påse kläder. Hon fick uppleva en hysterisk 2,5-åring, en skrikande bebis och en mamma med tårdränkta kinder. Det är inte exakt vad man vill att någon annan ska få se. Tur att det var min egen syster. När min syster var här (hon kunde bara stå i hallen p.g.a smittorisk då hennes dotter är sjuk) var William som vanligt igen. Det fanns inte ett spår av den trotsiga killen. Så snart hon gick ut genom dörren klev William på några sekunder tillbaks i rollen som den trotsiga 2,5-åringen. Vi fortsatte kampen och till sist fick jag honom att säga förlåt och vi kramades och blev vänner. Han åt sedan sin mat som att inget hade hänt. Jag var helt urlakad efter bråket. Jag orkar bara inte.

Natten som var vaknade Edward vid tretiden. Han var hungrig och jag försökte amma honom. Han vred sig i mina armar och bet och drog i bröstvårtorna. Det här händer ofta och jag tror att det beror på att han har magknip under amningarna. Vad ska man göra? Jag höll på att försöka amma honom en halvtimma. Edward bara vred sig, släppte taget och skrek. Jag fick ondare och ondare och gav upp. Jag hämtade bröstpumpen och handpumpade tills att jag fick ut 80 ml. Sedan var jag jätteöm, men var glad över att jag lyckats få ut så pass mycket. Jag flaskmatade honom och det gick hur bra som helst. Tills att han kräktes upp hälften. Då kände jag mig helt uppgiven. Där hade jag suttit i 40 minuter och handpumpat, var skittrött, hade jätteömma bröstvårtor och ville bara att han skulle få i sig mjölken. Det kändes så himla otacksamt. Jag undrar om man kan hyra en elektrisk bröstpump? Jag måste ta reda på det.

Snart är det dags att hämta William igen och jag undrar hur den här dagen ska bli. Jag hoppas att den blir bättre än gårdagen i alla fall.

Edward 16 dagar gammal

Idag var det dags för ett nytt BVC-besök. Sedan vi var där senast har jag både ammat och flaskmatat. Jag känner inte att vi har några speciella tider för matning. Jag matar honom när han är vaken och hungrig. Det känns som att jag är mindre stressad nu när jag kombinerar amningen med tillägg. Förut var jag hela tiden orolig för att Edward inte skulle få tillräckligt med mat. Jag hade också ångest inför varje amning för att det är så smärtsamt. Flaskmatningen låter mina bröstvårtor få vila emellanåt och när jag ammar gör det mindre ont. På nätterna ammar jag enbart. Jag är för lat för att ta mig ner i köket och fixa flaskan. Dagens BVC-besök skulle ändå visa om Edward fått i sig tillräckligt. Lite orolig var jag allt, men kunde inte tro annat än att han skulle ha gått upp i vikt. Vågen visade på 3.090g och det var en klar förbättring sedan sist då han endast vägde 2.890g. En ökning med hela 200g! Nu känns det genast bättre och vi fortsätter att kombinera amning med tillägg. Nu ska vi se till att han lägger lite på hullet.

Idag badade jag Edward för första gången. Jag trodde att han skulle protestera. Istället verkade han njuta av badet och skrek först när jag skulle torka honom. Storebror var med och kommenterade och ville vara med och plaska lite. Han ville att Edward skulle få lite leksaker i badet . Ibland är det svårt att förstå varför lillebror inte kan göra samma saker som storebror.

Idag gav jag honom nappen för första gången. Vi hade inte bestämt om han skulle få ha napp eller inte. William är ju så nappberoende och mycket kretsar kring hans nappar. Men idag insåg jag att Edward har ett stort sugbehov och att det blir lite mer lugn för resten av familjen om han tar nappen. Han somnade snabbt och när han somnat åkte nappen ut i alla fall.

Jag själv känner att jag börjar komma tillbaks i min gamla kropp. Magen är som en degklump, men har minskat i storlek. Brösten som såg ut som två vattenmeloner har återgått till lite mer normala proportioner. Stygnen i underlivet känns inte av, men än skulle jag inte våga se efter hur det ser ut . Jag blöder fortfarande, men skulle jag fråga barnmorskan skulle hon troligtvis säga att det är helt normalt. Kroppen är trött och jag känner att jag hänger med axlarna. För lite sömn och brist på dagsljus och motion gör inte saken bättre. Snart ska jag väl ta tag i barnvagnspromenaderna.
Jag tycker bara att Edward varit lite för liten att släpas ut i kylan. Jag äter fortfarande betablockerare, men bara halva dosen av det jag åt under senare delen av graviditeten. Hjärtat har lugnat ner sig betydligt och jag har inte ens brytt mig om att kolla pulsen på sistone. Däremot har det slagit mer oregelbundet än tidigare och det har känts lite oroväckande. Kanske behöver hjärtat också tid på sig för att ställa om från gravid till icke gravid. Med oregelbundenheten kommer ångesten och den blir inte bättre av den mörka årstiden. Däremot känns det så varmt och tryggt med en snusande och sovande bebis som ligger tätt intill mig om nätterna. Det gör att jag lättare kan koppla bort fokusen på hjärtat och jag somnar lättare. Det känns som att Edward och jag är ett om nätterna. Jag älskar att ligga nära och känna hans ljuvliga bebisdoft. Mina älskade pojkar gör mig så lycklig.

Edward 12 dagar gammal

Idag var vi på ett nytt BVC-besök för att kolla Edwards vikt. Vi blev förvånade när det visade sig att han gått ner från 2.905g till 2.890g. Jag som har kämpat så med amningen. Stor besvikelse och många tårar har det blivit idag. Jag tycker bara att det känns så orättvist att jag har kämpat med att amma ofta trots illa åtgångna bröstvårtor. Jag vill ju helst att Edward bara ska få bröstmjölk och slippa tillägg. Nu upprepar sig samma mönster som med storebror och jag kan bara inte rå för att jag är grymt besviken. Idag har vi inhandlat tillägg och Edward har tyckt att det varit konstigt med nappflaskan. Han vänjer sig väl så småningom. Kanske att jag kan fortsätta amma som förut och att det räcker med lite tillägg mellan varven. Huvudsaken att han börjar gå upp i vikt och mår bra. På måndag är det dags för ny viktkontroll och jag hoppas att vi lyckats få honom att öka i vikt tills dess.

Välkommen till världen älskade lilla Edward

Den 7:e november (på utsatt datum) kl. 14.25 föddes vår älskade lilla Edward. Han vägde 3.050 gram (jämför 3.030 med storebror) och var 49 cm lång. Ögonen är mörkblå och det verkar som att vi får en brunögd och en blåögd kille. Håret är ljusare än vad Williams hår var och vad jag minns har de ungefär lika mycket hår. Allt gick bra, men väldigt snabbt i slutet och bedövningen som jag hade tänkt att ta hann de aldrig ta. Narkosläkaren hade förberett för epiduralen när jag säger att bebisen är på väg ut. Ingen trodde att jag hade kommit så långt, men tji fick de. Narkosläkaren hann inte ens ut ur rummet utan fick vara med. Jag ska se till att skriva ner en förlossningsberättelse snart så får ni läsa om hur det hela gick till. Det är ju även kul för sin egen del att minnas upplevelsen.

Vi blev kvar på Special-BB ett par nätter innan vi åkte hem. Mannen åkte hem en dag innan på grund av platsbrist och för att William väntade på oss hemma. Mannen hade visat bilder på oss och förklarat att mamma och Edward skulle komma hem dagen efter. När William mötte oss i hallen med att komma springandes med ett glädjetjut, stannade han till framför bilbarnstolen och såg alldeles förvånad ut. Vem var nu detta? Det har tagit honom några dagar att smälta att Edward är här för att stanna. Han har gått tillbaks lite till bebisstadiet och vill gärna ligga som Edward i mammas eller pappas knä. Han pratar också ofta om “MIN mamma och MIN pappa”. Det är klart det måste vara konstigt att inte få all den uppmärksamhet man är van att få. Som mamma känner jag ofta dåligt samvete när jag hela tiden måste amma. Jag saknar också närheten med William som man inte kan få på samma sätt med en bebis emellan oss. Edward verkar tillhöra sorten som behöver full uppmärksamhet och är inte alls nöjd över att ligga själv i sin säng. Så jag kånkar och bär och ammar mest hela tiden.

På tal om amningen så håller jag på att maratonamma för att få Edward att gå upp i vikt. Så här har hans viktkurva sett ut så långt:

Datum och Vikt
2009-11-07: 3.050g
2009-11-09: 2.790g
2009-11-10: 2.780g
2009-11-11: 2.825g
2009-11-13: 2.875g
2009-11-16: 2.905g

På BB säger de att man har två veckor på sig att nå födelsevikten och att det ännu inte är tal om något tillägg. På BVC är de på mig om att börja med tillägg för att få igång amningen. Ursäkta!? Fattar de ingenting? Det är ju genom att amma och amma som mjölkproduktionen ökar. På BB blev de irriterade när jag berättade om BVC´s förslag. Igår när vi var på första besöket hos BVC var de på mig igen om att vi kanske måste börja med tillägg snart. Jag blir tokig på dem och funderar på att byta BVC. Så länge Edward mår bra och ökar i vikt även att det går långsamt komemr jag inte att börja med tillägg. Han är en jättenöjd bebis som långsamt lägger på hullet. Jag hoppas att vi tills nästa viktkontroll kan visa dem att amningen fungerar.

Tack för era kommentarer och för att ni finns där!

Värkarna kommer och går

Värkar kommer och går. Inte regelbundet men de kommer emellanåt. Kan det vara dags i natt? Tidigare ringde jag Förlossningen (ett bra tips av AnnaSv) för att höra vad de anser om att fortsätta medicineringen med betablockad för att hålla nere pulsen. De tyckte att jag skulle fortsätta med den för att orka med. Även att den påverkar bebisen känns det som en lättnad. Nu tänkte jag gå och lägga mig för att försöka få lite sömn ifall det visar sig att vi måste åka till BB under natten. Här är det spänning på högsta nivå. Håll tummarna för oss!

Dagen innan bf

Igår kväll gav jag William febernedsättande när tempen nådde bortåt 40 grader. Efter någon timma kom han upp och ville både äta och dricka. Vid läggdags hade han ingen feber alls och fortfarande lyser febern med sin frånvaro. Törs man lita på att det är över redan? Ingen vore lyckligare än jag. Vid 03.00 vaknade jag av sammandragningar som mer kändes som värkar. Jag låg vaken i sängen ett par timmar och kunde inte somna om. Jag gick och lade mig framför TV:n och kollade på Sex and the City: The Movie. En film jag sett ett antal gånger, men den piggar upp varje gång. Jag kollade på klockan och insåg att värkarna kom var tionde minut. Jag trodde då verkligen att det var dags och för säkerhets skull tog jag en dusch. Jag mådde grymt illa och jag vet inte om det var av trötthet eller vad det var. jag mår fortfarande illa, precis som det första illamåendet av graviditeten. Vid sjutiden somnade jag och sov en timma. När jag vaknade insåg att värkarna stannat upp. Vadan detta?! tänkte jag. Antingen får det väl börja eller också inte. Man blir ju tokig över att inte veta. Mannen åkte till jobbet med mobilen i fickan. Jag trodde nog att det skulle komma igång igen under dagen men icke. En och annan förvärk har jag. Inga regelbundna dock. Bebisen sparkar och buffar runt och det känns tryggt. Just nu är det deppig, deppigare, DEPPIGAST.

2 dagar kvar och så händer detta

Två dagar återstår av graviditeten. Ja, det kan ju bli fler också. Då ringer de från dagis och säger att William fått hög feber. Typiskt! Tur att svärfar är här och kunde hämta hem honom från dagis. Lilla gubben sitter nu i soffan med svärfar, har blossande röda kinder och tittar på Postman Pat. Jag har slutat med hjärtmedicinen som läkarna rådde till och såklart att pulsen har höjts ytterligare. Hur ska jag orka med en förlossning?! Deppig, deppigare, deppigast. Har bebisen tänkt att stanna i magen? Just nu känns det så. Samtidigt vill en del av mig springa och gömma sig för att slippa förlossningen. Natten som var sov jag högst ett par timmar. Efter ett toalettbesök och en mardröm på förnatten kunde jag inte somna om. Jag lade mig i soffan och tittade på en film. Halv fem på morgonen lade jag mig i sängen igen med värsta hjärtklappningen. Just nu orkar jag bara inte. Blääää! Jag sov några timmar på förmiddagen i alla fall. Det enda jag gjort idag är att ta tag i det stora lasset med tvätt. Det vore rätt skönt att ha det tvättat innan vi åker till BB. Nej, det är bara att fortsätta vänta. Snart ska väl ändå bebisen behaga titta ut.

4 dagar kvar

Natten som var hade jag en hel del förvärkar och kunde inte sova. Jag var beredd på att det var dags, men framåt morgonkvisten avtog det. På morgonen vinkade jag av mannen och William. Sedan åt jag frukost framför TV:n och blev fast framför en film. Hjärtat bultade på och jag tänkte lägga mig att vila ett tag. Ett tag blev 3 timmar (!) och jag vaknade vid halv två. Jag tror att kroppen behövde vilan. Det känns tryggt att ha svärfar på plats. Någon att äta ihop med, prata med och någon som hjälper mig med William innan mannen kommer hem. Den här veckan har jag så långt hållit mig inne. Höstsolen lockade idag, men jag orkade bara ta mig till brevlådan och tillbaks. Just nu tittar svärfar och William på Postman Pat. William är så trött efter dagis och orkar inte annat än att varva ner. Ikväll ska jag packa färdigt BB-väskan och ta en dusch innan läggdags. Det kan ju faktiskt vara så att vi får åka in inatt. Snart så .